Blommorna
Jag stod nyss i köket och diskade då jag kom att tänka på min mor som jag hade diskuterat med förut idag.
Vi pratade om släkten och släktskap och kom in på min numera bortgångna mormor Svea. En gång för många år sedan satt jag hemma hos henne och diskuterade med en syster till mormor.
Systerns namn var Vivvi, det minns jag, ja minns grått hår och jag minns att hon hörde dåligt.
Alla sade att hon var lite virrig, de kanske hon var men hon hade ett jäkla minne.
Jag minns inte mycket av vad vi sa mer än att hon sa Va? flera ggr och att hon berättade massor om släkten och släktled.
Således när jag nu diskade kom jag in på att tänka på Vivvi och att min mor sade att Vivvi är lite virrig och att hon brukade ringa mormor när hon hade gjort triviala saker, Tex en gång hade hon tydligen ringt och berättat att hon hade plockat blommor. Just då var det något tragisk över det på något att hon hade sagt det. Eller var de det? På något sätt känns det som att de var något fint över det, att någon kan njuta av en sådan sak på de sättet att bara
den lilla saken som att plocka blommor kan vara värt att berätta för någon annan.
Kanske ringde hon i sin virrighet, kanske minns jag allting fel.
Men jag minns att jag uppskattade samtalet med Vivvi.
Jag tänker besöka hennes grav och lägga en blomma, det berättar jag för er, det är det värt :)
/Robert
Vi pratade om släkten och släktskap och kom in på min numera bortgångna mormor Svea. En gång för många år sedan satt jag hemma hos henne och diskuterade med en syster till mormor.
Systerns namn var Vivvi, det minns jag, ja minns grått hår och jag minns att hon hörde dåligt.
Alla sade att hon var lite virrig, de kanske hon var men hon hade ett jäkla minne.
Jag minns inte mycket av vad vi sa mer än att hon sa Va? flera ggr och att hon berättade massor om släkten och släktled.
Således när jag nu diskade kom jag in på att tänka på Vivvi och att min mor sade att Vivvi är lite virrig och att hon brukade ringa mormor när hon hade gjort triviala saker, Tex en gång hade hon tydligen ringt och berättat att hon hade plockat blommor. Just då var det något tragisk över det på något att hon hade sagt det. Eller var de det? På något sätt känns det som att de var något fint över det, att någon kan njuta av en sådan sak på de sättet att bara
den lilla saken som att plocka blommor kan vara värt att berätta för någon annan.
Kanske ringde hon i sin virrighet, kanske minns jag allting fel.
Men jag minns att jag uppskattade samtalet med Vivvi.
Jag tänker besöka hennes grav och lägga en blomma, det berättar jag för er, det är det värt :)
/Robert
Kommentarer
Trackback
